– Hej jag heter Simone, sa hon med lite sprucken röst. Ska du hjälpa till med serveringen idag? Hennes ögon utforskade mig intensivt samtidigt som hon sträckte fram sin slanka svala hand. Jag kände mig som en liten skolpojke som kommit in i lärarrummet av misstag när jag besvarade handskakningen.

– Hej, jag heter Konrad, svarade jag och försökte låta självsäker. Nja, jag tillhör gröngölingarna och blev utvisad under receptionen, min tur kommer väl sedan. Mina blickar gled från hennes ansikte ner mot brösten, där blicken vilade ett kort tag innan vandringen fortsatte mot kjollinningen, ner till vristerna och snabbt upp till ansiktet igen. Hon verkade inte ta notis om min mönstring av hennes kropp utan fortsatte konversationen.

– Ja din tur kommer snart, det behöver definitivt komma in lite yngre människor i vår orden. Hur ofta brukar du deltaga i mötena? – Åtminstone en gång i månaden, svarade jag lite tafatt, eftersom jag blivit pinsamt attraherad av hennes sensuella sätt att föra sig under konversationen. Mina genitalier började styvna betänkligt. Jag tycker det är fantastiskt trevligt här, men det är svårt att få livet att gå ihop om man ska gå vid varje tillfälle. Jag vet inte hur lång tid jag blir här ute, men om det finns något jag kan hjälpa till med, så gör jag det gärna.

– Om det finns, kom med mig till köket så ska vi hitta en lämplig uppgift åt dig, sa Simone och vände sig om. Hennes klackar klickade ljudligt mot parkettgolvet och jag såg ett par välformande vrister förpackade i svarta strumpbyxor som snabbt rörde sig mot köket.

Jag såg mig omkring, bordet var dukat och alla som ”arbetade” ... Läs hela novellen