Dolores

Dolores! Kvinnan vars blotta namn var ett löfte om smärta. En legend, en fantasi som ofta omnämndes i de undergivnas myter och historier. Historier som vi berättade när vi umgicks bland likasinnade. Alltid var det någon som kände någon som hade en bekant som… Sagor som kittlade vår fantasi och längtan.

Jag var själv en av dessa som avfärdat hennes existens som fantasier, ända fram tills den dag då jag hittade en kontaktannons på Internet. Annonsens gjorde gällande att man sökte efter fem undergivna kvinnor och fem undergivna män som under en period av sex månader skulle tjänstgöra som slavar på ett gods någonstans i södra Sverige. Man skulle anmäla sitt intresse via ett e-brev. Några skulle bli utvalda till att delta vid en audition, ett prov, där de sista tio skulle väljas ut. Annonsen var undertecknad med Dolores.

Jag trodde till en början att annonsen var en bluff och oseriös. Samtidigt var min nyfikenhet väckt och jag kunde inte släppa tanken på att det ändå fanns en chans till att den var äkta. Jag var för närvarande arbetslös, singel och hade inget att förlora på att svara. Jag skrev ett ingående och artigt brev där jag beskrev mig själv och mitt intresse av att få tjänstgöra som madam Dolores slav.

Jag postade mitt svar utan några egentliga förhoppningar om att få höra något mer om saken. Dagarna gick och jag hade nästan glömt bort annonsen när jag till min stora förvåning upptäckte att jag fått svar.

Om jag fortfarande var intresserad och kunde bryta mitt vanliga liv för ett halvår var jag välkommen till provet som skulle hållas på hennes gods. Allt jag behövde göra var att svara på detta brev så skulle instruktioner om tid och plats lämnas i nästa svar. Mitt hjärta slog hårt i bröstet när jag läste texten. Var det hela verkligen seriöst? I så fall var jag bara ett par e-brev från att få veta sanningen om denna legend. Dessutom med möjligheten att få tjäna denna kvinna som hennes slav under ett halvår. Kroppen pirrade av upphetsning när jag svarade att jag var villig att deltaga vid uttagningen.

Femton minuter senare satt jag och läste en text med de instruktioner som behövdes för att ta mig vidare. Två veckor senare, på en söndag, skulle jag klockan tio på förmiddagen infinna mig vid en