- Har du ingen roligare film än den här? Veronica hade suttit tyst en lång stund i soffan. Jag hade varit försjunken i filmen, som jag sett ett otal gånger tidigare men ändå aldrig tröttnade på. Där var Humphrey Bogart, dödligt iskall; där var Peter Lorre, hal, oberäknelig, undfallande, livsfarlig. Riddarfalken från Malta höll mig i ett stenhårt grepp, men Veronica var mindre imponerad. Nån komedi då? Den här är liksom ... tja, enkelspårig ... Veronica lät uppgiven. Det hade varit en sån där kväll när inte ens en välsorterad videohylla gav någon direkt ledning i valet av film, en kväll när alla förslag möttes av hennes "Nja" eller mitt "Neeeej..." Svårt att enas. Riddarfalken från Malta var en kompromiss. "Den här då?", hade jag sagt. "Den måste du ju ändå se om du ska läsa filmvetenskap till våren." Veronica såg skeptisk ut. Helst hade hon velat se en kinesisk film, sa hon, något med mycket rött i bildspråket och där alla gick omkring med ständig ångest. Men så blev det Riddarfalken i alla fall. En kompromiss.
Jag och Veronica hade varit bästa vänner länge. Fem år tidigare hade vi gjort sällskap hem från en fest hos en gemensam bekant. Det hade varit en regnig natt; en natt när blåsten piskade regnet mot ansiktet oavsett vindriktningen... långt att gå för oss bägge, mörkt, ensamt att gå själv. Vi hade gjort varandra sällskap och pratat hela vägen. Framemot morgonen, när regnmolnen blev för täta och regnet för hårt, hade vi satt oss i skydd i en busskur och pratat. Vänskapen hade börjat där, den natten. När morgonen kom var vi redan själsfränder.
Fem år hade gått sedan dess. Vänskapen hade bestått genom ett otal förhållanden för oss båda. Jag hade hunnit förlova mig och bryta upp; Veronica hade ett tag bott i London med sin pojkvän innan han lämnade henne för någon som hette något helt annat, något franskt, och flyttade till Paris. Det var en stukad Veronica som flyttade hem igen. Själv hade jag bepansrat mig. Levde som en programmatisk ungkarl och vägrade stolt att inse att jag började bli patetisk. Det räckte inte med ett hyfsat jobb. Det räckte inte med en lägenhet jag trivdes i. Det räckte inte med de vänner jag hade och som alla levde sina egna liv mer eller mindre parallellt med mitt. Jobbet blev rutinartat. Lägenheten krympte
(Logga in och läs hela sexnovellen)